Vänner, kamrater,

Vi har traditionsenligt samlats här vid Crescendo, monumentet över offren år 1918. De rödas nationella minnesmärke avtäcktes 1970 här i Djurgården i Helsingfors i närvaro av överborgmästare Teuvo Aura och undervisningsminister Jaakko Itälä. Utöver dem talade i avtäckningsceremonin DFFF:s tidigare partiordförande Kusti Kulo, en före detta rödgardist. Dessutom hördes det hälsningsanföranden av olika arbetarföreningar, körsång och skådespelaren Veikko Sinisalo reciterade dikter. President Urho Kekkonen, som hade stridit på den vita sidan, fick en miniatyr av konstverket. Man hade ursprungligen tänkt att konstnären Wäinö Aaltonen skulle utföra monumentet, men han dog år 1966. En ung och begåvad konstnär, Taisto Martiskainen, vann tävlingen som sedan ordnades och han fick hjälp av Pentti Saarikoski att välja de diktcitat som finns på baksidan. För övrigt drunknade Martiskainen sommaren 1982 i Leppävirta 39 år gammal och Saarikoski dog följande sommar i en ålder av 45 år.

Skulptör Taisto Martiskainen vid Crescendo, de rödas nationella minnesmärke, efter att skulpturen hade rengjorts för avtäckningsceremonin i augusti 1970. (Foto: Simo Rista/Wikimedia Commons)

Medan det var klart för folkdemokrater att man ville ha ett minnesmärke över den visserligen misslyckade revolutionen, var frågan svårare för socialdemokrater. Partiordförande Rafael Paasio ställde som ett uttryckligt villkor att monumentet skulle hedra inbördeskrigets offer. I Paasios anda samlas vi här varje år för att minnas de kamrater som dukade under i strid, i fångläger och i hämndaktioner. Vi är inte här för att förhärliga våldet som ett svar på samhällsproblem, tvärtom tror vi på fred och samförstånd. Ett inbördeskrig är den värsta politiska tragedin som kan drabba en nation och förhoppningsvis lever dess lärdomar så länge vår nation existerar så att en sådan tragedi aldrig mer upprepas.

De senaste fyra åren har vi fått förmånen av att styras av en klok regering som har lotsat landet genom kriser ingen kunde förutse för fyra år sedan. En global coronaviruspandemi slog till och Rysslands anfallskrig i Ukraina ställde till med det i våra närområden. Regeringen drog igenom stora reformer som vårdreformen och det avgiftsfria andra stadiet. Sysselsättningsgraden steg till rekordnivåer och vad som är anmärkningsvärt är hur hög sysselsättningen bland invandrare är, på den nivån som sysselsättningsnivån var för hela befolkningen i regeringsperiodens början. Vi får vara ytterst stolta över det som den socialdemokratiskt ledda fempartiregeringen har åstadkommit under ledning av statsministrarna Antti Rinne och Sanna Marin. Den här regeringsperioden kommer vi att komma ihåg som en storhetstid för oss då våra politiska ambitioner förverkligades, på samma sätt som 1960- och 1970-talens reformer eller K.A. Fagerholms tid som regeringschef efter andra världskriget.

Nu ser det ut som Socialdemokraterna med all sannolikhet kommer att vara i opposition och regeringen kommer att vara den mest högervridna tänkbara, åtminstone den mest högervridna av alla regeringar efter andra världskriget, om den förverkligas på den bas som Petteri Orpo har valt att föra förhandlingar med.

Socialdemokraterna måste vara en oförtröttlig röst för medborgarsamhället, för rättsstaten och demokratin, för mänskliga rättigheter, för minoriteter, för fackföreningsrörelsens rätt att organisera, för de svaga i samhället, för solidaritet och rättvisa. Vi blev trea i riksdagsvalet trots att vi gick framåt. Nu gäller det att fortsätta att gå framåt i alla de val som står framför oss. Om fyra år måste ställningen som ledande regeringsparti vara vårt självklara mål. Enighet i leden och en klar vision är vad partiet behöver också i fortsättningen.

Vi vet vad som händer när högerpolitiken inte har en tillräcklig motkraft. När Margaret Thatcher kom till makten i Storbritannien 1979 och Ronald Reagan gjorde samma sak i USA 1980, var en permanent försvagning av fackföreningsrörelsen ett av de främsta målen för den förda högerpolitiken. Vi får hoppas att Finland inte står framför sådana år av stålbad där de svagaste får betala hårdast för en politik som gynnar de rikaste i samhället. Om den kommande regeringen styr kursen riktigt drastiskt åt höger, måste vi vara förberedda med motargument, stå eniga och förberedda, organisera oss och gå till kommande valrörelser med bestämdhet. Att försvara och utveckla det nordiska välfärdssamhället är vår mission.

Finland måste vara ett land som erbjuder möjligheter åt alla, inte bara de få. De gångna fyra åren har den socialdemokratiskt ledda regeringen styrt oss resolut i en sådan riktning. Den riktningen, kamrater, gäller det att återställa. Som vi har sett i Storbritannien förra året när Liz Truss försökte föra en ideologiskt förankrad thatcheristisk ekonomisk politik, är den hårda högerpolitiken inte något hälsosamt recept för våra tider. Det var förvånande med hur otidsenliga recept högern vann valet här i Finland, om man tänker på den diskussion som har förts globalt om den ekonomiska politiken de senaste åren.

Det finns ingen annan väg än en rättvis omställning som tar itu med dagens brinnande frågor gällande klimatkrisen och naturförlusten. Socialdemokratin vilar på en stadig värdegrund i dagens värld. Vi har en rättvis agenda och vi räds inte att ta itu med de svåra frågorna. Samtidigt som vi är här för att minnas de mest tragiska skeenden i Finlands historia, blickar vi mot framtiden, mot nya utmaningar.

Idag är det arbetarrörelsens högtidsdag, glad första maj och kampen fortsätter!